fredag, november 17, 2017

Frankrike: En civilisation i upplösning



Den italienske författaren Giulio Meotti skriver på senare tid oftast om Frankrikes moraliska och politiska sammanbrott. Nu bör man väl påpeka att de problemen är lika omfattande och akuta i t ex Merkels Tyskland och Löfvens Sverige.... Meotti använder Frankrikes sammanbrott som en symbol för Västeuropas. Paradoxalt nog demonstrerar Visegradstaterna i Centraleuropa de enda hoppfulla tendenserna i dagens Europa. Glädjande nog orienterar sig även Österrike alltmera mot sina grannar, bort från förruttnelsen i Bryssel.

Den politiska överheten inom EU vägrar envist att se sanningen i vitögat och försöka åtgärda islamiseringen innan det är försent.

Förr i tiden använde ofta gruvarbetarna kanariefåglar som enkla gasdetektorer i gruvorna. När fågeln dog så var det hög tid att själva lämna gruvan...
Geert Wilders använde parallellen mellan kanarifågeln och Europas judar
i en intervju i Jerusalem Post. Liksom fågeln är juden den som först känner
när det är tid att lämna en ort...
Det är väl ingen alltför djärv gissning att Wilders ser islamismen som gasen
som håller på att förgifta Europa. När myndigheterna inte längre försöker bekämpa den galopperande islamistiska antisemitismen, utan istället börjar bestraffa islamismens kritiker. Ja, då är något riktigt galet...


Meotti kommenterade nyligen de franska judarnas situation på ett enkelt sätt:Muslims in, jews out

 
 
 
  • Frankrikes myndigheter och elit river bit för bit upp landets historiska, religiösa och kulturella arv tills inget längre finns kvar. Men ett land som förlorat sin identitet kommer att uppleva att dess inre styrka brister.
  • Ingen fransk terrorist som åkt för att hugga huvudet av folk i Syrien har förlorat sitt medborgarskap. Tidningen Charlie Hebdo mottar för närvarande dödshot, och ingen större fransk publikation har uttryckt solidaritet med deras mördade kollegor genom att rita islamiska karikatyrer. Många av Frankrikes intellektuella har dragits inför rätta för anklagelser om "islamofobi".
  • Fader Jacques Hamels martyrskap i islamisternas händer har redan glömts bort; platsen för massakern väntar fortfarande på ett besök av påve Franciskus som ett tecken på kondoleans och respekt.
  • Frankrike "offrade människor för att undvika att bekämpa mördarna". – Shmuel Trigano, sociolog.

Frankrike har nyligen hedrat offren i terrorattackerna den 13 november, 2015. Vad har man uppnått under de två år som gått sedan attackerna?
Franska myndigheter ger kompensation åt mer än 2 500 offer för jihadistattackerna i Paris och Saint-Denis, som kommer att uppgå till 64 miljoner euro. Viktiga segrar uppnåddes också av antiterrorstyrkor. Enligt en undersökning som utförts av veckotidningen L'Express förhindrades de senaste två åren 32 terrorattacker, 625 vapen beslagtogs, 4 457 personer som misstänktes ha kopplingar till jihadister genomsöktes och 752 individer sattes under husarrest. Men det generella intrycket är att landet "försvagas inifrån".
 
År 1939 flydde en spansk antifascistisk journalist, Manuel Chaves Nogales, till Frankrike, där han bevittnade en kollaps av den franska republiken under tyskt angrepp. Hans bok, The Agony of France, hade lika gärna kunnat handla om dagens situation. Nogales skrev att medan de tyska soldaterna marscherade genom Paris myllrade fransmännen ut ur biosalonger "precis i tid för aperitifen på bistrot".
 
Efter att två franska flickor mördades av en islamist i Marseille förra månaden skrev kommentatorn Mathieu Bock-Côté att Frankrike upplever "en process av nationell och civilisationsmässig upplösning som myndigheterna har beslutat sig för att ackompanjera och moderera, utan att försöka strida mot den eller störta den, som om det vore oundvikligt". Han verkar ha förstått det hela rätt.
Frankrikes förra president, François Hollande, försökte inte ens bli omvald; hans efterträdare, Emmanuel Macron, vägrar prata om Islam och verkar acceptera den permanenta kapituleringen för rädslan och nödsituationen. Den franska armén lyckades inte befria Raqqa i Syrien som utlovat efter attackerna. "Frankrike kommer att förstöra ISIS", sa Hollande efter blodbadet i Paris, men det var USA och kurdiska styrkor som befriade Islamiska Statens faktiska huvudstad. 15 000 franska islamister är nu under övervakning av fransk underrättelsetjänst. Samtidigt har 40 000 judar flytt från Frankrike under de senaste tio åren.
 
Det vanliga franska folkets säkerhet är inte längre garanterad. Islamistiskt våld kan uppstå var som helst och drabba både de som bär uniform och de som inte gör det. Alla franska medborgare är nu måltavlor i ett krig där allt, enligt islamistiska terrorister, är tillåtet.
 
I Frankrikes parlament blir "islamistvänsterns" röster allt starkare. Den politiska klassen distraherar sig själva med "inkluderande skrivande" i skolan; in vitro-befruktning för singlar och homosexuella och böter på plats för "sexistiska" trakasserier. Ingen fransk terrorist som åkt för att hugga huvudet av folk i Syrien har förlorat sitt medborgaskap.
 
Tidningen Charlie Hebdo mottar för närvarande dödshot, och ingen större fransk publikation har uttryckt solidaritet med deras mördade kollegor genom att rita islamiska karikatyrer. Offrens släktingar har publicerat böcker med titeln You Will Not Have My Hate. Många av Frankrikes intellektuella har dragits inför rätta för anklagelser om "islamofobi".
 
Samtidigt har inga islamistiska enklaver inom den sekulära republiken återfordrats, och endast 19 salafistiska moskéer har stängts ned.
Det franska parlamentet ansåg nyligen att det var viktigt att frånta politikern Marine Le Pen sin immunitet efter att hon twittrat ut fotografier av offer för ISIS, inklusive den amerikanska journalisten James Foley. "DETTA är daesh!", skrev hon i ett inlägg som innehöll fotografierna och den arabiska akronymen för ISIS. Så ett land som har drabbats av 250 mord i ISIS händer avlägsnade det politiska skyddet för en ledare som redan befinner sig under polisövervakning efter att ha spridit bilder på ISIS offer och därav öppnat en dörr för åtal.
 
Fader Jacques Hamels martyrskap i islamisternas händer har redan glömts bort; platsen för massakern väntar fortfarande på ett besök av påve Franciskus som ett tecken på kondoleans och respekt. Franska domare är nu upptagna med att avlägsna kristna symboler i landskapet; förra månaden i Ploërmel begärde man att korset ovanför statyn av påve Johannes Paulus II skulle avlägsnas för att det tydligen stred mot separationen av kyrkan och staten.
 
Paris borgmästare Anne Hidalgo bannlyste nyligen stadens stora julmarknad eftersom den inte var tillräckligt elegant. Frankrikes myndigheter och elit river bit för bit upp landets historiska, religiösa och kulturella arv tills inget längre finns kvar. Men ett land som förlorat sin identitet kommer att uppleva att dess inre styrka brister. Samuel Pruvot, en journalist på Famille Chrétienne ("den kristna familjen") hävdade nyligen att kristendomen i Frankrike snart kommer att hamna på "museum".
 
Frankrikes kultur har under de två senaste åren utmärkts av "känslan av världens undergång". Intellektuella från både vänstern och högern har publicerat essäer om "Frankrikes självmord", dess "dekadens" och dess "olyckliga identitet". Dessa är lysande och viktiga analyser av det franska samhällets nutida tillstånd. Frankrike behöver ta sig förbi sorgen. Det behöver visa styrka – viljan att segra.
 
Frankrike behöver nu börja utkämpa det ideologiska kriget, det viktigaste efter anhållningar och vapenbeslag. Om man inte gör det kommer den 13 november 2015 bli ihågkommen som dagen då Frankrike, som sociologen Shmuel Trigano sade, "offrade människor för att undvika att bekämpa mördarna".
Giulio Meotti, Kulturredaktör på Il Foglio, är en italiensk journalist och författare.

 

torsdag, november 09, 2017

Kroksablarnas natt i Saudiarabien

 
 
 
 
 
 
Det som har hänt de senaste dygnen i Saudiarabien
är inte bara en vanlig palatskupp bland de hundratals
prinsar som utgör Saudidynastin utan en verklig
 
Dessutom känns det som en saudisk motsvarighet
till "de långa knivarnas natt" i Nazi-Tyskland...
Den politiska oppositionen ska oskadliggöras
och Saudiarabien ska tvingas in i 2000-talet.
Och den sörja av nepotism och korruption
som präglar landets ekonomi ska rensas upp.
Och det omgående...
 
har med den gamle kung Salmans
godkännande samlat all makt i sin hand
och försöker snabbt omstrukturera hela
ökenstaten. Officiellt är det ett jättelikt
tillslag mot korruption.
 
"Ritz Carlton - ett elegant fängelse för prinsar"
 
imamerna har gripits och förvaras nu i husarrest
på det eleganta Ritz Carlton Hotel i Riyadh.
Enligt osäkra mediauppgifter har MBS kommission
mot korruption redan beslagtagit 25 MILJARDER $
hos de gripna....
 
sakta på att avvecklas. Extrema imamer
rensas ut från moskéerna.
universitet ska snart vara borta.
 
Samtidigt som att ett antal rena PR-åtgärder,
 som ska glädja Västerlandet, t ex att saudiska
kvinnor ska få ta körkort och köra bil,
genomförs snabbt.
 
Det har hittills varit en nästan helt oblodig kupp.
Prinsen Abdul Aziz påstås vara skjuten av polisen
och prins Mansours helikopter sköts ned när
han försökte söka asyl i Jemen. 
 
Bland de gripna är Bin Ladenklanens ledare
Alwaleed bin Talal, som köpt wahhabismen
inflytande  i USA genom att donera islamistiska
professurer till amerikanska elituniversitet.
Det går redan rykten om att hans miljard-
förmögenhet kommer att beslagtas av staten.
 
MBS blixtkarriär på ett par år:
 
När nu alla potentiella konkurrenter oskadliggjorts
och militär och säkerhetstjänst är under säker kontroll
förväntas MBS framförallt ägna sig åt sin enorma
ekonomiska framtidsplan VISION 2030 med bl a
börsnotering av det statliga oljebolaget Aramco.
När inte längre hundratals prinsar har handen
djupt nedstucken i den saudiska syltburken
kan oljan på allvar bidra till en modernisering
av landet.
 
Utrikespolitiskt torde MBS politik fortsätta:
En samlad sunnifront mot Iran, Jemen
befrias från Irandominans, Hizballahs
ödesdigra inflytande över Libanon motarbetas,
fortsatt stöd till president Sisi i Egypten,
islamisterna i Syrien tvingas till förhandlingar
med Assadregimen, som i gengäld avlägsnas
från dagens Iraninflytande.
 
 
 


tisdag, november 07, 2017

Mera #metoo-Tariq

 
 
gått spårlöst förbi i den internationella pressen.
I den svenska: Döm själv....
 
Ett av jihadisternas offer, karikatyrtidningen
Charlie Hebdo, passade på att hämnas.
Som jag påpekat tidigare var CH definitivt
inget oskyldigt offer, men likväl ett offer som
bör respekteras för sin enträgna kamp
mot islamismen.
 

Tariq säger: "Jag är islams sjätte pelare"
 

Det börjar kännas som om snaran dras åt kring
professor Ramadan.

Ramadan innehar en professur med den fantastiska
titeln His Highness Sheikh Hamad Bin Khalifa Al Thani Professor
of Contemporary Islamic Studies in the Faculty of Oriental Studies.

D v s det är emiren av Qatar som finansierar och väljer
ut innehavare av professuren vid Oxfords universitet.
Qatar är som bekant en av de stora sponsorerna
av Muslimska Brödraskapets internationella
subversiva aktiviteter. 
 
Nu väntar vi bara på de stora artiklarna i den svenska
gammelpressen om Tariq Ramadan, eller....



 



fredag, november 03, 2017

#metoo och Tariq Ramadan

 
 
 
 
Trendigare än #metoo-kampanjen kan ju inget vara
just nu. Som ni vet är jag ju inte särskilt intresserad
av trender, men jag vill gärna låta er ta del av en fransk
nyhet, som säkert hela svenska gammelpressen missat:
 
Muslimska Brödraskapets omslagspojke och främste
propagandist Tariq Ramadan har gripits med, rent
bokstavligt, byxorna nere. Mera om fallen nedan.
 
Ramadan reser ständigt världen runt och propagerar för
den rörelse morfadern grundade. På Malmö Högskola
var han 2004 och presenterades då som  "schweizisk-
egyptiske islamolog och filosofiprofessor". Självklart
inte ett ord om hans roll som Muslimska
Brödraskapets chefspropagandist....
 
Vågar man hoppas att hans stjärna börjar blekna
nu....
 

 
 
 

PS Av någon anledning kommer jag att tänka på
en av hans kollegor i Malmö
 
 
 

 
 

onsdag, november 01, 2017

Allahu Akbar i New York

 
 
 

 
Minst 8 personer, tydligen flest barn, dödades när en
jihadist plöjde fram på en cykelväg på Manhattan.
11 skadade, de flesta från en närbelägen skola.
 
Efter sitt dåd rusade jihadisten ut och skrek
Allahu Akbar medan han viftade med en kniv
och sköt mot de överlevande....
Mördaren Sayfullo Saipov hade också med sig ett
brev där han betygade sin lojalitet till kalifatet....
Han sköts omgående av polisen, men tycks tyvärr
ha överlevt.
Saipov uppges vara legal invandrare från Uzbekistan.
 
 










torsdag, oktober 19, 2017

Går det bakåt för kalifatet - eller ?

 
Det senaste halvåret har varit fyllt av militära bakslag
för Kalifatet i Syrien och Irak. Assadregimen befriar
stad efter stad i Syrien, medan kurderna och iranska
legosoldater nu rensat de irakiska oljefälten.
 
Men betyder det att Kalifatet är döende ?
Uppenbarligen har man inga utsikter att försvara
och behålla stora territorier vid traditionella
fältslag mot USA, Ryssland, Iran och
deras marionetter. 
Det visar Mosul, Aleppo och Raqqa...
 
Men samtidigt ser vi en våg av jihadistiska
framgångar i ett bälte från Stockholm via London
och Paris till Barcelona. Dagens européer får lära sig leva
med att Kalifatet är alltid nära dig !
 
i alla Europas större städer kapslar vi in och bevarar
smittan...
Tillgången på välbeväpnade och välutbildade jihadister
tycks outsinlig i Europa 2017. Den spridda och småskaliga
terrorismen är den verkliga tillväxtbranschen. Och den
lokala salafistmoskéen är dess inkubator...
 
 
 
Clarion Project kommenterar:
 
The Arabic word baqiya (“remaining”) is one of the most common adjectives associated with the Islamic State (aka ISIS), dating back to its earliest incarnation that claimed to be a state: namely, the Islamic State of Iraq (ISI). Once ISI officially expanded into Syria under the name of the Islamic State in Iraq and al-Sham (ISIS) and began seriously controlling and administering territory, the additional claim of “expanding” was soon tagged on to the organisation’s unofficial slogan, thus baqiya wa tatamaddad. Indeed, with the capture of Mosul and other major towns and cities in Iraq and Syria, the claim to be remaining and expanding was not without merit, especially following the declaration of the Caliphate and spread of the Islamic State franchise into multiple other countries throughout the region.

Today, we no longer speak of the Islamic State as expanding, but rather debate whether it will survive as it comes under increasing pressure on the main fronts in Iraq and Syria but also abroad: thus, in Libya, which was often assumed to be the “fallback” option for the Islamic State, the organisation’s affiliates no longer control any towns in the country.
Given that the Islamic State is now contracting, will any of it ultimately remain? Some of the Islamic State’s messaging has been devoted to this very topic, and predictably argues against the idea that loss of territory means the end of the Caliphate project.

For example, in Tel Afar in northern Iraq, an Islamic State publication entitled “Caliphate will not vanish” was distributed as the Coalition campaign to retake Mosul began. The work argues that “many have forgotten that the Islamic State is not a state of land and geographic spaces, but rather the goal from it is to spread true Islam and restore jihad to the Ummah [global Muslim community] after decades of humiliation and degradation”.

The piece goes on to quote a familiar line from the last recorded speech by Islamic State spokesman Abu Muhammad al-Adnani in May 2016, in which he drew attention to the precedent of ISI’s losses and the retreat into the “desert” in the 2007-2009 period. “Defeat,” argued Adnani, “is the loss of the will and desire to fight. You will be victorious, America, and the mujahideen will be defeated only if you can remove the Qur’an from the hearts of the mujahideen.”
This messaging contrasts strongly with the recruitment drives and propaganda from the peak of the Islamic State’s power in 2014-2015, where the statehood model was proudly displayed and foreigners were urged to migrate to this supposed state and help build it. Now, however, entry for would-be foreign recruits into the Islamic State core in Iraq and Syria is practically much more difficult, especially as the Islamic State no longer controls territory on the border with Turkey.

Besides, the Islamic State’s territorial losses and the undermining of its administrative systems damage the organisation’s credibility as a state project, which was supposed to be its key advantage over rival jihadi groups. One thing we can therefore be sure of is that the streaming of thousands of foreign recruits into the Islamic State’s ranks is over.

Nonetheless, presumptions that the Islamic State will vanish with territorial defeat are naïve. While Adnani’s reference to the desert may seem vague, there are certainly large desert spaces in the border areas between Iraq and Syria (e.g. the Anbar-Deir az-Zor areas) where the Islamic State’s remaining core leadership can operate and manoeuvre even if it loses all towns under its control. Prospects of the Coalition or others clearing out and securing these vast spaces remain very remote, and they thus constitute the true “fallback” for the Islamic State.

As far as the nature of operations is concerned, we already have models for what “post-Islamic State” looks like, which suggests the organisation will not die with loss of territory. In Iraq’s eastern province of Diyala, for instance, the Islamic State has not controlled any towns for more than two years, yet there are constant reports of sleeper cells and security incidents like IED attacks, car bombings and attacks on security positions, with some areas having to be cleared out multiple times. In this case, there is no doubt that the Islamic State partly plays on sectarian fault lines in the province, undermining the Iranian-backed Badr-led security order.

Beyond Diyala, reports are emerging of the “return” of the Islamic State to areas where the organisation had lost territorial control such as Tikrit. Many of the problems here stem from general plagues in Iraq’s present-day order that transcend sectarian boundaries, such as poor management of security checkpoints that allow would-be Islamic State bombers to pass through as well as widespread corruption, which might, for instance, allow real Islamic State operatives to escape from detention through bribing the local security forces. Though the Islamic State has recruited people from all over the world, personnel records recovered in Iraq show the organisation within that country remains thoroughly local in its manpower base, allowing personnel to blend into the population.

Likewise, in Syria, the Islamic State has demonstrated a capacity to conduct operations deep inside the territories of its enemies, whether in the Syrian coastal regions controlled by the Assad regime, Turkish-backed rebel-held areas in north Aleppo countryside, and Kurdish-held territories spanning much of the northeast of the country (with the latter two areas constituting places from which the Islamic State lost territory). Many of the reasons for the persistence of these operations overlap with the problems in Iraq: sectarian and ethnic tensions, vast manoeuvring space, control of territories for extended periods of time that allowed for recruitment from local populations, proliferation of militia factions and the like.

In sum, there is little to suggest the Islamic State will completely die out with territorial loss. In Iraq and parts of eastern Syria in particular, the Islamic State remains the only real expression of Sunni insurgency, having destroyed its rivals nearly three years ago. It is hard to see those rivals reviving themselves and filling the Islamic State’s place.
Not only will the Islamic State remain in Iraq and Syria, it is also likely to persist as an international franchise even with loss of core territory. In several parts of the world, such as southeast Asia, the Islamic State has already moved beyond the insistence on territorial control and statehood, dropping the notion of claiming new “provinces”. In short, the Islamic State is indeed baqiya.




 

onsdag, oktober 18, 2017

Koptisk präst mördas på gatan i Kairo

 
 


Den koptiske prästen fader Simon Shehata knivhöggs
till döds av en salafist när han var på besök i en
kyrka i Kairo. Mordet skede tydligen helt slumpartat
när islamisten såg två präster på gatan. Som ni ser
jagades de av mördaren medan de försökte hinna in
i kyrkan.
(Koptiska kyrkor har oftast kraftiga järngrindar.....)
Men i själva kyrkporten knivhuggs fader Simon till
döds.
 
 A Coptic priest affiliated with a church in Upper Egypt’s
governorate of Beni Suef was  stabbed by a man on
Thursday in Cairo’s northeastern suburb of El–Marg,
state-run newspaper of Akhbar Al Youm reported.

The priest, Samaan Shehta, was in Cairo when a young
unemployed man blocked the way in front of his vehicle
and asked him to step down from it. He then hit the priest’s
 head with cleaver and ran away, a local journalist told
Egypt Independent on condition of anonymity.

“It is believed that it is a hate crime that has been
executed by an extremist affiliated to IS or
Salafism,”  he explained.

The Egyptian Coptic Church released a statement asserting
that the death of priest Samaan Shehta occurred near
El-salam city while he was with another priest, Benjamin
Moftah, who was also assaulted.
 The statement did not provide further details about
the second priest.
***

Samtidigt varnar en brittisk forskare för hur kalifatets
inflytande över salafisterna i Egypten växer och resulterar
i ett ökande antal anti-koptiska våldsdåd.

Igår rapporterade AINA News hur sju kristna och poliser
dödats vid en kalifatattack i El-Arish nära gränsen till Israel.




tisdag, oktober 10, 2017

Islamism och kriminalitet i nära förening....

 
 
 
 
De minnesgoda minns säkert terrormorden i Köpenhamn 2015.
Gärningsmannen Omar al-Hussseini var precis släppt efter
två års fängelse för grov missshandel. Medlem i ett shariagäng,
knarklangare, rånare, islamist etc
 
Det är en bakgrund som snarast är "det normala" för
dagens jihadistiska terrorister. Frontpage Magazine
har undersökt ett antal av de senaste årens terrorister
och konstaterar ett klart mönster:
There exists a symbiotic relationship between Islamic
terrorism and non-ideologically driven criminality.
For the hard core or petty criminal, Islam represents
a pathway for redemption.
The terrorism component enables the assailant to
 continue his violent or deceitful activities while
claiming that these activities are being performed
in the name of Allah. Some violent recidivists are
simply drawn to the cruel and sadistic aspects
of radical Islam.
 
Något som inte särskilt nämns i artikeln är kopplingen
salafistmoské-jihadister. Inte minst Malmö, som ju precis
i stadens kriminella träsk borde fundera över detta
klara samband...
 
 
***
On October 1, a Muslim man of North African descent in his 30s arrived at Saint-Charles station in Marseille with one purpose in mind – to murder as many people as possible in the name of Islam. His first victim, a 20-year-old medical student from Marseille never stood a chance. The assailant lunged at her with a knife whose blade measured 8 inches, and stabbed her repeatedly while screaming “Allah Akbar.” He fled the scene but returned shortly thereafter to claim his second victim, a 21-year-old trainee nurse from Lyon. According to sources, one of the victims also had her throat slit.

The cold-blooded and depraved murder of the two young women failed to satiate terrorist’s lust for blood. After murdering his second victim, he ran toward soldiers patrolling as part of Operation Sentinelle, who shot him dead. In Western Europe, this is the new normal but the situation is particularly acute in France, which has experienced a rolling wave of terrorism since 2012. The country currently resembles an armed camp with the deployment of thousands of soldiers and police armed with automatic weapons, patrolling sensitive locations. But apart from increased security, France appears unable or unwilling to do more to counter the threat.

The Marseille slaughter could have easily been prevented but French authorities imbibed with a combination of political correctness, laziness and just plain stupidity, allowed it to occur. The terrorist who committed the gruesome attack was known to law enforcement. He was a recidivist whose rap sheet included a laundry list of petty crimes. In fact, just days before the attack, he was arrested for shoplifting but inexplicably released despite the fact that he possessed at least seven fake identities. The man, who informed the police that he was homeless, had given them a Tunisian passport in the name of Ahmed H, born on November 9, 1987 at Bizerte. But a quick fingerprint check would have revealed that he was lying through his teeth. Unfortunately, the fingerprint verification was performed after the Marseille slaughter.

French law enforcement officials attempted to deflect responsibility by claiming that the man had no known terrorist ties and that shoplifting offenses generally result in a police report and a court summons to appear at a later date. The proffered excuse is disingenuous at best. For years, French law enforcement officials have been cognizant of the nexus between criminal activity and radical Islamic terrorism. Several well-researched and detailed studies have confirmed this interconnection. In fact, as many as 80% of those who have committed terrorist attacks in the UK, France, Belgium, Germany and elsewhere in Western Europe in the name of Islam have criminal records with lengthy rap sheets that include drug dealing, petty larceny, assault and identity theft.

As noted, the terrorist who committed the Marseille outrage was a serial shoplifter and an identity thief. Khalid Masood, the UK terrorist who carried out the Westminster car-knife attack in March had a number of convictions for causing Grievous Bodily Harm (GBH) possession of offensive weapons and public order offenses. Kobili Traore, the Muslim man who brutally beat elderly Jewish pensioner Sarah Halimi, while yelling Islamic and anti-Semitic slogans, and then proceeded to throw her out of a third-floor window to her death had spent several years in prison for acts of aggravated violence and drug dealing. Amedy Coulibaly, the terrorist who stormed the Hypercacher kosher supermarket in Paris killing four, had previously been jailed for dealing in stolen goods, drug trafficking and robbery. Brothers Ibrahim and Salah Abdeslam, who were part of the gang that perpetrated the deadly Paris attacks in November 2015, were drug users and traffickers. The bar the duo owned in Molenbeek, a district of Brussels, was shut down by police for being a drug den.

The list is endless. There exists a symbiotic relationship between Islamic terrorism and non-ideologically driven criminality. For the hard core or petty criminal, Islam represents a pathway for redemption. The terrorism component enables the assailant to continue his violent or deceitful activities while claiming that these activities are being performed in the name of Allah. Some violent recidivists are simply drawn to the cruel and sadistic aspects of radical Islam.

Islamic terrorists frequently recruit from the rather large pool of criminals who domicile in Western countries but feel no loyalty to their host countries, despite the fact that these liberal democracies often provide them with outrageous entitlements including subsidized housing and stipends. The Islamist recruiter offers the criminal a pathway for redemption through religion but at the same time, takes advantage of the skills offered by the criminal to implement the terrorist scheme. For example, a drug dealer can use proceeds to finance a terror operation while an identity thief has the know-how to either forge or illegally obtain identity papers. The violent felon is often knowledgeable in the use of firearms or has the necessary connections to obtain illegal firearms and explosives.